[efter]

Jag känner någon slagas oförklarlig sympati för de som kommer lite efter alla andra. För någon månad sen mötte jag ett fotbollslag pojkar som var ute och sprang. Alla kom i en stor klunga utom en. En lite tjockare kille som kom flåsande en tjugo meter efteråt och såg ut att avlida vilken sekund som helst.

Han hade glasögon.

Varför måste ibland alla fördomar man har infrias?


Idag såg jag ett gäng förståndshandikappade som var ute och gick. En liten bit efter de andra kom en kille med kepsen neddragen över ögonen och huvudet böjt mot marken. Han höll på och pillade på sina fingrar hela tiden, som om han räknade. Jag undrar vad det var som upptog han sinne? Kanske varför solen skiner eller hur fjärilar kan flyga? Jag vet inte och kommer antagligen aldrig få veta.